Oscat Levertin

Från Rivieran: skisser från Medelhavskusten (1883)
Småmynt: skizzer (1883)
Konflikter: nya noveller (1885)
Pepitas bröllop (med Verner von Heidenstam) (1890)
Legender och visor: dikter (1891)
Lifvets fiender : berättelse (1891)
Nya dikter (1894)
Från Gustaf III:s dagar (1896)
Diktare och drömmare (1898) (essäer)
Verner von Heidenstam : en silhouette (1898)
Rococo-noveller (1899)
Magistrarna i Österås (1900)
Dikter: tredje samlingen (1901)
Gustaf Lundberg - en studie (1902)
Svenska gestalter (1903) (essäer)
Kung Salomo och Morolf: dikter (1905)
Carl von Linné (1906)
Sista noveller (1906)
Sista dikter (1907)
Essayer: 1 (1918)
Essayer: 2 (1918)
Samlade skrifter (1907-1910), 24 vol.
Kritisk prosa (2007)


Oskar Levertin – Ithaka
Jag drömt som främling på en främmad strand
Gud vet hur många år.
Nu vill jag hem. Jag redan lagt från land,
i silkesseglet stormen slår.
Framåt mot obefarna vattendrag
förbi Herakles' stoder
mot fjärran ö i blå arkipelag
jag vridit skeppets roder.

Där ligger solskenslyst i havets mitt
mitt Ithaka, den ö,
där fruktträdsvalven evigt lysa vitt
och dyningarna dö
i säven som en mattad aftonsång
från kärleksdomnad lyra,
dit, vore färden än så hård och lång,
vill jag min farkost styra.

Där stå det vita, marmorsvala hus,
i vilket jag vill bo.
Där silverpoppeln har det högtidssus,
som hägnar med sin ro.
Ack, världens vägar, jag är trött på dem!
Jag hör det dunkla kravet
mot längtans Ithaka, mitt hjärtats hem,
min vita ö i havet.

På hemfärd stadd jag lyssnar så förstrött
på livets lust och larm
som på en man, som av en slump mig mött
och håller fast min arm.
I bröder, än jag går som en bland er,
men ren mot slag som smekning
med avskedsstundens gåtfullhet jag ler.
Jag har gjort upp min räkning.

Blott starkare förnimmer jag var dag
den manande musik,
som eko är av kvällens böljeslag
emot min hemös vik.
Jag drömmer lutad över skeppets toft.
I skum delfiner skalkas,
än syns ej ön, men luftens mandeldoft
förtäljer, att jag nalkas.

Så vill jag bära allt, vad än en man
kan bära utav ve,
ty ett jag vet, ej evigt räcka kan
mitt hjärtas odyssé.
Min sorgs, min glädjes skiljemynt—allt glöms
som mull i mull begravet,
när skeppet når sitt Ithaka, sin dröms
vårvita ö i havet.


Hon och döden

Vad jag drömt om i heta nätter
av doft och av strängaspel,
nu fyller med kval och etter
var tigande vrå i min själ,
ty med läppar, som nyss kysst en annan
till blods i en älskogsstund,
min kärlek mig kallt kysst på pannan
och kysst mig kallt på mund.

Men, hjärta, torka tåren!
Din längtans sista brud -
Hon med mörker som hätta kring håren
och mörker kring skuldran som skrud -
Och med läppar, som nyss kysst en annan
till döds i en avskedsstund,
skall kyssa dig kallt på pannan
och kyssa dig kallt på mund.

Ur Nya dikter (1894)


Oskar Levertin - En gammal nyårsvisa
Staffan, Staffan stalledräng
vattnar sina hästar fem,
klar är nyårsnatten.
Jesus ställt dem i hans vård,
låtit kvälla på hans gård
brunn med livets vatten.

Just då klockorna slå tolv,
träda de från stallets golv
ut i gårdens driva.
Himmelen är hög och blå,
klart bland alla stjärnor små
lyser månens skiva.

Där går älskogs unga hingst,
ljus och grann som sol i pingst,
prydd med bröllopstömmar.
Betslet är en blomsterrad,
sadeln vävd av rosenblad,
silverskir till sömmar.

Lustigt gnäggar lyckans sto,
guldsmidd sele, guldsmidd sko,
van vid vilda ritter.
Längtar ut mot drömda land,
röda aftonhimlars brand,
gyllne solars glitter.

Långsamt haltar fram därnäst
nödens gula, blacka häst.
Matta släpa stegen.
Ögat, glåmigt utav svält,
letar hackelse och spält
på den frusna vägen.

Men vid pilens nakna stam
som en svart och spöklik ham
sorgens fåle dröjer.
Blicken stel mot rymden går,
huvut med dess dunkla hår
han mot marken böjer.

Sist med man och mule grå
som den sista dagen på
ålderdomens himmel,
hovens slag mot sten och stock
dovt som mull mot kistelock
dödens isgrå skimmel.

Staffan, Staffan stalledräng
vattnar sina hästar fem.
Ljuft är livsens vatten.
Festlikt blänka himmelns bloss.
Jesus huldrik hjälpe oss
uti nyårsnatten.


Oskar Levertin - Florez och Blanzeflor
När aftonrodnan sin rosenkorg tömde
i den flyende dagens spår,
och maj i sitt vårliga töcken gömde
all hagtornens blomstersnår,
om blommas och vitblommas kärlek jag drömde,
om Florez och Blanzeflor.

Det var två konungabarn, som lekte
med spiror och äpplen av gull,
varandra som bi och blomma smekte,
då våren av doft stod full,
och äppelblommornas snöfall blekte
all örtagårdens mull.

Det var två konungabarn, som redo
till bröllop en sommardag,
när lekarne nyckelharporna vredo,
och burgundern rann röd över lag,
och fälten klöverångorna spredo
i starka, kryddade drag.

Det var ett konungapar, som i gamman
vid härden i högsätet satt,
njöt de tunga tårarnas sorgdryck samman
och samman festernas skratt,
tills döden slog aska på spiselflamman
och tog dem en kärleksnatt…

När aftonrodnadens facklor blänkte
vid den döende dagens bår,
och maj i sin skymningsslöja sänkte
min ensamma vandrings spår,
på blommas och vitblommas kärlek jag tänkte,
på Florez och Blanzeflor.

Oskar Levertin – Moderspråket
Sagoförtäljerska, när jag var barn,
drömmens ande du väckte,
Fantasos' tömmar av purpurgarn
gossen vid elden räckte,
visor sjöng från min moders mun,
tanke gav leken vid bordet.
Också för mig från begynnelsens stund
skapades världen av ordet.

Följeslagerska vart du mig sen,
hur sig än vände mitt roder.
Mer för mitt hjärta än någon vän,
närmre än fader och moder,
närmre än bruden tryckt mot mitt bröst
ständigt var du mitt sinne,
bikterska, trösterska, du vilkens röst
diktade rastlöst därinne.

Reskamrat, du i fjärran land
under främmande himmel
log mot min längtan, tryckte min hand,
ledsven i Babylons vimmel.
Ensamhetssorgen som David du
sjöng från min själ med din stämma.—
Var du mitt sällskap, endast du,
hjärtat kände sig hemma.

Så har du följt mig från barndomens dar,
växlande skepnad med åren.
Innerst dock alltid densamma du var,
bliver väl också till båren,
drömmerska, älskande tankens stål,
men i din tonvärld fången,
svärmande svenska modersmål
med ditt kvällsus i sången.

Dig jag tjänar som tacksam son,
allt vad jag äger du skänkte.
Smedens konst är ju eldens lån.
Allt jag drömde och tänkte
kommer från dig, som jag dyrka skall,
tills mer ej livstråden spinnes.
Bönhör mig, så när läppen är kall,
man i ditt tempel mig minnes.

Moderspråk, du trädets sus,
städse nytt och oändligt,
annat i morgon- än aftonljus,
men dock ett och beständigt.
Tusende bladen från topp till fot
kan till en kör du kalla,
låta dem känna, att samma rot
fostrar och bärer dem alla.

Folkets levande andedräkt,
het av hopp och av strider,
arvked bindande släkt vid släkt
ända mot bortersta tider.
Alla stora hjärtan i dig
klappa, än när de domnat.
Lyssna, och ekot mångdubblar sig
ändlöst från tider, som somnat.

Landets ungdomsbrunn med våg
speglande dåd och dygder,
vinterlynne och sommarhåg
runt över Sverges bygder!
Hemlighetsfulla navelsträng
djupt emot jordens sköte,
sång vid vaggan samt vid den säng,
där oss döden stämt möte.

Guldtråd, på vilken vi våra liv
träda med skiftande dagar,
ring, som fäster oss vän och viv,
tolk för stjärnor och lagar!
Högsta tankar, dyraste namn,
drömmen skimrande skärast—
moderspråk, du bär i din famn
allt oss i världen är kärast.


Moderspråket
Sagoförtäljerska, när jag var barn,
drömmens ande du väckte,
Fantasos' tömmar av purpurgarn
gossen vid elden räckte,
visor sjöng från min moders mun,
tanke gav leken vid bordet.
Också för mig från begynnelsens stund
skapades världen av ordet.

Följeslagerska vart du mig sen,
hur sig än vände mitt roder.
Mer för mitt hjärta än någon vän,
närmre än fader och moder,
närmre än bruden tryckt mot mitt bröst
ständigt var du mitt sinne,
bikterska, trösterska, du vilkens röst
diktade rastlöst därinne.

Reskamrat, du i fjärran land
under främmande himmel
log mot min längtan, tryckte min hand,
ledsven i Babylons vimmel.
Ensamhetssorgen som David du
sjöng från min själ med din stämma.—
Var du mitt sällskap, endast du,
hjärtat kände sig hemma.

Så har du följt mig från barndomens dar,
växlande skepnad med åren.
Innerst dock alltid densamma du var,
bliver väl också till båren,
drömmerska, älskande tankens stål,
men i din tonvärld fången,
svärmande svenska modersmål
med ditt kvällsus i sången.

Dig jag tjänar som tacksam son,
allt vad jag äger du skänkte.
Smedens konst är ju eldens lån.
Allt jag drömde och tänkte
kommer från dig, som jag dyrka skall,
tills mer ej livstråden spinnes.
Bönhör mig, så när läppen är kall,
man i ditt tempel mig minnes.

Moderspråk, du trädets sus,
städse nytt och oändligt,
annat i morgon- än aftonljus,
men dock ett och beständigt.
Tusende bladen från topp till fot
kan till en kör du kalla,
låta dem känna, att samma rot
fostrar och bärer dem alla.

Folkets levande andedräkt,
het av hopp och av strider,
arvked bindande släkt vid släkt
ända mot bortersta tider.
Alla stora hjärtan i dig
klappa, än när de domnat.
Lyssna, och ekot mångdubblar sig
ändlöst från tider, som somnat.

Landets ungdomsbrunn med våg
speglande dåd och dygder,
vinterlynne och sommarhåg
runt över Sverges bygder!
Hemlighetsfulla navelsträng
djupt emot jordens sköte,
sång vid vaggan samt vid den säng,
där oss döden stämt möte.

Guldtråd, på vilken vi våra liv
träda med skiftande dagar,
ring, som fäster oss vän och viv,
tolk för stjärnor och lagar!
Högsta tankar, dyraste namn,
drömmen skimrande skärast—
moderspråk, du bär i din famn
allt oss i världen är kärast.


Hör, hur havet brusar!
Vågorna slå,
välla och gå,
storm i snäckorna susar.
Döv för sorl och för svall
djupt under dånande vatten
drager i svarta natten
dykarn på ensamt och dunkelt kall.

Strålande solvärlds vimmel,
färgernas fröjd,
jubelsång, höjd
högt mot hägrande himmel,
allt det levandes ström
hör han i fjärran förrinna,
domna som slumrande barnets dröm.

Dykarn vandrar på botten,
glömmer där liv,
glömmer där viv,
minns ej de timliga måtten.
Aldrig blir hjärtat vist,
Sjunkna ting blott och döda
söker hans ängslade möda –
Dykarn är fången hos det som förlist.
(Ur Dikter, 1901)


MOROLF:
Kung Salomo, kung Salomo,
du har den svarta starren.
På livets träd du blott ser gro
den sträva, hårda barren.
Du är för vis, det är min tro,
så lyss till Morolf, narren.

Du har för många böcker läst,
för många och för långa.
Din själ har blivit dryg och dast,
men hjärtats kamrar trånga.
Din myckna lärdom, den har jäst
och kväljer med sin ånga.

Du har för mycken medgång fått
i alla dina tycken
med hundra kvinnor i ditt slott,
till reds för älskogsnycken.
Det varit bättre om du blott
haft åtta, nio stycken.

SALOMO:
Min broder Morolf, fast din lock
var gul, min svart som kolet,
vid samma modersbröst vi dock
ha fått det första målet
och samman lekt i kolt och rock
och mött i striden stålet.

Förklara du, som lika ung
jag vid vart möte finner,
vi blev min själ allt mera tung,
ju mer mitt timglas rinner.
Som David sjöng för Saul, så sjung.
I svårmod jag förbrinner.

MOROLF:
Min broders högst berömda vett
det lyster mig att egga.
Att hårda nöten knäcka rätt
lyft högt din visdoms slägga!
En gåta nu på gammalt sätt
jag vill dig förelägga.

En lampa givs, ej Aladdins
var hälften ens så mäktig,
med skålen som en slipad lins
kristalliskt klar och präktig.
Till veken ingen make finns
av flamma ständigt dräktig.

Ej syns hur oljan på den gjuts,
men du den tänd kan finna
när du som barn i vagnen skjuts
och än den klar se brinna
när gubbens blick för alltid sluts –
Sök gåtans lösning finna.

SALOMO:
Jag känner lampan av kristall,
som lusten ger och plågan.
I klara skålen stråla skall
den röda sanningslågan
när själva solen slocknar kall –
Se där mitt svar på frågan.

MOROLF:
Nej, livets lampa är det ju,
som du ser evigt flamma.
Ditt eget blod - så tänker du –
Är oljan åt dess flamma.
Men brast ditt öga ock itu,
dess sken blev än detsamma.

(Ur samlingen Kung Salomo och Morolf, 1905)


CHASTELARDS SÅNG
Nu efter stormens brottning
mitt skepp når äntligt hamn,
Maria, Skottlands drottning,
du bär Guds moders namn.
Välsignade, jag tänkte
Må jag ditt val bli värd,
men du först kyssar skänkte
och sen ett bödelsvärd.

Till brädden helt däroppe
du lyckans vin slog i
och droppe efter droppe
göt långsamt ljuvt däri.
En drottnings lust var branden
i drycken dunkelröd,
och trånsjukt skälvde handen,
när du mig bägarn bjöd.

Men onådsdryckens råga
dess raskare du gav.
Snabbt göt du skam och plåga,
som åt en brukad slav.
På en minut till randen
stod brygden av din död,
men då ej skälvde handen
när du mig bägarn bjöd.

Du stoltaste furstinna
som Stuarts spira vägt,
du är dock blott en kvinna,
som i min famn jag ägt.

Jag haft till leksak håret
i dina flätors gull,
och av min tand syns spåret
i drottningnackens hull.

Fullbordas skall vad skrivet
uti min stjärnbild står.
Jag tigger ej om livet,
om bleka, tomma år.
Min vilda dröm din bila
må gärna skära av,
mig lyster länge vila
i gräsbevuxen grav.

Ren bullrar bödelsknekten,
jag hör hans dova steg.
Röd rodnar morgonväkten,
ljus blir min sista väg.
Med sång jag går mot målet
i fröjd som mot din famn,
och hädar under stålet
ditt och Guds moders namn.

(Ur Nya Dikter, 1894)
*Pierre de Chastelard var Maria Stuarts franske hovpoet, ryktbar för sin vilda kärlek till drottningen. Enligt den officiella versionen avrättades han efter att upprepade gånger ha ertappats gömd i hennes sängkammare. Levertin var inte den förste som tvivlade på den officiella förklaringen, och han låter kollegans trotsiga svanesång inrymma något av det allra mest Levertinska: friheten från kärleksånger och föraktet för döden.


Folket i Nifelhem
Sällsamt folk bor i Nifelhem,
mjältsjuka männer och kvinnor,
tjäna längtan som tärer dem
troget som präst - och prästinnor.
Alla samma slags sådd de så,
alla de saknad skörda,
och som ej vägen var tung nog att gå,
lägga de sten på börda.
Året runt ha de vinter och köld,
snö att vulkaner kyla,
men med frostens och isens sköld
ändock de sinnet skyla.
Skymningen är deras rätta tid,
hågkomst och avskedstimman,
då deras dröm susar vemodsblid.
Först med den bleknande strimman
dag och sol, som sjunka och gå,
bliva dem riktigt kära.
Nyckfulla lyckan de aldrig förstå
då hennes fackla är nära.
Livets mening läsa de bäst
i den falnande askan.
Glädjen krusas som motvillig gäst,
mutas med guldet i flaskan.
Sinnets fröjd är en drivhusväxt,
vissnar som blomma i kruka.
Blodets språk blir en bibeltext,
lust kallas synd eller sjuka.
Kärlek är ej befrielsens sång,
men ett svårmod gemensamt.
Stolta och blyga på samma gång
bära det bästa de ensamt.
Alla de drömt om en högsta lott,
men sig dock nöja med niter.
Även på samma örongott
Hjärtana bli eremiter.
Gömma bak lås sina kostbara ting,
nycklarna själva tappa –
fattiga gå med en kungaring
dold under vardagens kappa,
sitta vid samma bord och se
ljusen långsamt förbrinna,
ständigt mer främmat och fruset le,
aldrig försoningen hinna!
Mognad visdom och strävsamt liv
vira ej krans kring håren,
vassare blott som en slipad kniv
viljan varder med åren.
Hårdare ord och hårdare drag,
strängare självplågarrisen,
men med vilda och brusande slag
känslan än slår under isen.
Kärva och mörka i åldern de stå,
stormslitna furornas likar,
brottas och blöda än gamla och grå
tills deras kistor man spikar.
Så de myllas i frostkall jord.
Tungt döljer snötäcket spåren.
Alla osagda kärleksord
gräset först viskar i våren,
när i suset kring tysta hem
äntligt blir sång deras trängtan –
sången om folket i Nifelhem
med sin begravda längtan.
(Ur Dikter, 1901)

Unless otherwise stated, the content of this page is licensed under Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 License