Asli Erdogan Den Mirakuloese Mandarinen

Litteratur: Asli Erdogan, Den mirakulöse mandarinen
Kritik - Litteratur
Skrivet av Roberth Ericsson
2008-10-21
Konsten att avlägsna skärvor ur ett öga
Asl1 Erdoan. Foto: Gürcan Öztürk Aslı Erdoğan
Den mirakulöse mandarinen
Översättning: Ulla Lundström
Rámus förlag
Hur ofta inkluderas Turkiet och Schweiz, närmare bestämt Istanbul och Gèneve, i samma tanke? Eller i samma roman?
Inte ofta, så mycket är säkert. Men det sker i den turkiska författaren Aslı Erdoğans debut Den mirakulöse mandarinen, romanen från 1996 som först nu utkommit i Ulla Lundströms svenska översättning på det pigga kvalitetsförlaget Rámus i Malmö. Här varieras den "Clash of Civilisations" som Orhan Pamuk inte riktigt ville kännas vid när han fick Nobelpriset härom året - Istanbul med sitt myllrande gatuliv, kvinnoföraktande samhällsklimat och starka familjekitt; Gèneve med sina tomma gator, sitt övermått av frihet och lyx och sin kyliga individualism.
I centrum av romanen står två personer av turkisk börd i schweizisk exil - en ung kvinna som förlorat sitt ena öga och en man som övergivit sin döende hustru. Deras respektive historier utgör - trots olikheter i de yttre betingelserna; den förras öde är avgjort mest engagerande - en gemensam litania över främlingskapet och den omöjliga saknaden efter ett "hemland".
Att inte vara hemma någonstans, varken där eller här, utan ständigt förpassad till ingenmanslandet mittemellan, är det efterhängsna ämne som boken på olika sätt tematiserar. Det har gjorts otaliga gånger förr, men här filtreras det intressant nog genom utblickar mot samhällets förgörande mekanismer och via inblickar i kärlekens destruktiva bekräftelsespel - en dialektik som gör Erdoğan märkvärdigt solitär i skuggan av alla förpliktigande traditioner. Överhuvudtaget är Den mirakulöse mandarinen - titeln anspelar på en kinesisk legend som återberättas i boken - en våghalsig strapats på minerad mark. Exil, kärlek och samhällskritik är onekligen klichébemängda territorier i litteraturen, men i sin preciöst vackra prosa finner författaren ett alldeles eget spår. Hör här, apropå den enögda kvinnan som spegel för omgivningen:
"För att förstå vad som händer runt omkring dem är människor i behov av en god syn. Det verkar som jag med mitt halvseende ifrågasätter hela deras existens i grunden. Att bara ha ett öga är för dem likvärdigt med att vara kluven, missanpassad och ofullständig - ett öde värre än döden då det upphäver den universella symmetrin. För dem tycks mitt förlorade öga symbolisera allt det som de själva förlorat eller är rädda för att förlora. De gör mitt ögas avgrund till sin och fruktar att den, med sin dolda dragningskraft, kommer att suga dem till sig. Denna fruktansvärda avgrund är ett svart hål från vilken inte ens ljusstrålarna återvänder."
Med sin skarpsinniga betraktelse avtäcker Erdoğan här flera betydelser av att vara "halv" - som kvinna, invandrare, muslim etcetera. Och romanens underliggande kritik av synen på "den andre" har bara ökat i aktualitet under de år som gått sedan den skrevs. Som all verkligt relevant samtidslitteratur har denna skildring räckvidd långt utöver den avsedda. Föreställningen om "vi" och "dom" - detta ständiga mantra i våra medvetanden - ter sig än mer motbjudande efter att ha läst denna briljanta bok.
Roberth Ericsson
http://www.tidningenkulturen.se/content/view/3489/35/

Unless otherwise stated, the content of this page is licensed under Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 License