Kay Glans
Sorry, no images found attached to this page.

Om Kay Glans från Wikipedia
För att vara intellektuell är jag förmodligen en ovanligt fysisk person. Många elementära livsprocesser är lustfyllda för mig, och kanske bär jag därför en viss svartsyn lättare än vad man kan ana. När min själ tror sig vara på väg att falla ner i en avgrund, skickas den oftast upp igen av kroppens studsmatta, litet förvånad och yr. Som tvilling (med en flicka) har jag en viss förmåga att också hela tiden vara någon annan; jag kan abrupt känna mig vara ett med någon, och försvarar mig ofta mot dessa ofrivilliga sammansmältningar genom att hålla en distans till omvärlden. jag är både mycket social och enstörig. Kanske hänger det också samman med tvillingskapet att jag är så engagerad av identitetsproblematiken. Jag tycker att spegelbilden ser tillbaka på mig, och med taktfull ironi gör klart att det inte alls är så enkelt som att jag är jag; så mycket hinner hända på vägen dit.

Filosofi

Vinternatten så full av
kognitiv svärta,
ensamheten av det slag
att endast ett tusenhövdat
monster skulle kunna
häva den
Jag sitter uppe med en
filosofisk encyklopedi
från en annan tid
Omkring mig så tyst att
jag kan höra det avlägsna
bruset från det kommande
sekelskiftets katarakt
Det är skrämmande att ensam
nattetid gå omkring i ett
museum av övergivna idéer,
en metafysisk ångest
som inte dämpas av en guides
och ett sällskaps röster,
vilkas rutinmässiga beskäftighet
och förvåning övertygar oss
om att vi vet
Och stöter man emot något i
mörkret grips man av en
skräck för tanken som sådan,
att den egentligen är något
alldeles främmande,
en livsform som parasitärt
ockuperar oss

Idéerna har blivit så lika ting,
gamla maskiner vars syften man
inte längre förstår
Eller också är de stora
specialiserade insekter,
pansar av kitin och stela leder,
med ett ryckigt rörelseschema
gick de mot en enda sak
i verkligheten,
det som de livnärde sig på
Några måste vara pinoredskap,
rostiga rovspindlar som hänger i mörkret

Att vi måste söka efter
sanningen har blivit så
självklart och vant för oss
att vi är blinda för den
grundläggande gåtan:
det faktum att vi inte
vet omedelbart bara genom
att finnas till
Varför behöver vi alls söka?

Framsprungna ur världen,
varför är vi inte genomskinliga
för oss själva och
ser vår grund?
Varför förstår vi inte ens
tankens natur?

Att vi inte omedelbart har
fullständig kunskap om världen
trots att vi är en del av
den är det mest elementära
och kanske också det
avgörande meddelandet

Jag går fram till fönstret och
ser ut över den mörka staden
Hålet i en tand känns ofantligt
för tungan och detsamma gäller
för vissa ord,
man kan inte ens komma runt
och förbi dem

Morgonljud stiger upp mot
verkligheten som bubblor
mot vattenytan,
brister vid gryningens linje
I ett fönster några kvarter
härifrån ser jag konturerna
av en annan,
av avståndet anonymiserad
och abstraherad till "människa"

Vad är det helheten måste
undanhålla delarna?
Vad kan det vara som är
så fruktansvärt eller
bara omöjligt?

Varför är redan avståndet
mellan jagen i satsen
"jag är jag" oändligt?
Vad är det som till varje
pris måste hållas isär?

Slutligen: varför inger den
egna dödligheten sådan skuld?
Vad är det för börda
man drivs att axla?
Jag började att skriva dikter först i femtonårsåldern, men på sätt I och vis har jag alltid känt mig som poet. Jag har från början I präglats av den livskänsla som min poesi på ett direkt sätt springer ur. Som liten pojke byggde jag "maskiner" utan ändamål, en sorts kompositioner av relationer, ting som berörde varandra, kugghjul, magneter. De var i grund och botten mina första dikter. Jag har aldrig tagit något för givet, inte heller vant mig vid språket. I den mån jag skriver tydligt beror det på att jag betraktar språket utifrån, på litet avstånd.
Den ursprungliga förvåningen över att finnas till, över att världen är, ligger som ett urberg i min personlighet. Att skriva dikter är ett försök att frilägga denna grund, som ständigt lagras över, inte bara av vardagen, utan också av det rationella tänkandet. Jag har alltid letat efter yttre ting och förlopp som kunnat förtydliga denna förvåning. Jag lärde mig spela schack före skolåldern, på egen hand, genom att titta på vuxna som spelade, och fascinerades av att det bakom dessa enkla pjäser av trä och dessa sextiofyra svartvita rutor dolde sig oändliga labyrinter av kombinationer. Men astronomi var ändå mitt första stora intresse, och alla trodde att jag skulle syssla med något sådant. Innan jag själv kunde läsa tvingade jag mina föräldrar att högläsa för mig ur En gyllene bok om astronomi. Vi bodde på en kulle vid randen av en stor skog, och inget konstgjort ljus störde upplevelsen av stjärnhimlen. Ensam gick jag ut under kalla vinterkvällar och såg på stjärnorna i Vintergatans arm, som var avlägsna och ändå så närvarande. Ständigt försöker jag tyda den skugga som min gestalt kastade på snön i stjärnornas och månens ljus.
Jag har alltid känt mig stå i en relation till världsalltet. Det har kunnat drabba mig direkt, eftersom min inre värld var sparsamt befolkad. Inte många gestalter skyddade eller skymde. (Min yttre värld var snarast överbefolkad). Alltet kunde tilltala en men hörde inte ens svar. Jag är inte religiös, och tror inte på existensen av en gud som bekymrar sig om våra personliga öden. Exploderande stjärnor har säkert förintat mer än en civilisation i kosmos. Helheten är likgiltig för den enskilde och ändå vill den så uppenbart något. Det finns en gåtfull närvaro, som språket egentligen inte kan omnämna, eftersom det bygger på att avgränsa och precisera skillnader. Antagligen är den åtskillnad mellan medvetande och materia som vi gör irrelevant; materien är kanske också "medveten". Jag kan känna samma närvaro även inför mindre ting. Jag tillhör dem som stannar upp inför solljus på en tegelvägg på hösten, och blir lycklig över själva tingheten. Dessa tillstånd är ensamma, man kan inte direkt dela dem med andra, bara indirekt, genom att i upplevelsernas sken göra skuggbilder på en gemensam vägg.
Jag kände igen åtskilligt i denna livsupplevelse när jag kom i kontakt med österländska filosofier som taoism och zenbuddhism. Men de erbjöd inget språk som kändes autentiskt för mig; som västerlänning måste jag finna andra uttryck. Dikten "Filosofi" är ett sådant försök att peka på undret, att ge insiktens frånvaro en mer bestämd form. Den är relativt representativ för min poesi, såväl vad gäller tema som arbetsmetod. Det är ingen pessimistisk dikt; inga av mina dikter, inte heller de som handlar om ensamhet och död, är pessimistiska. Som essäist kan man nog beteckna mig som pessimist; jag tror inte att människan till sin natur är god, och är full av onda aningar om det som väntar oss bakom sekelskiftets krön. Men som poet är jag oförmögen att värdera på ett sätt som skulle göra det meningsfullt att tala om optimism och pessimism. Poesin är för mig en gränslös, på sitt sätt skrämmande bejakelse, också av detta att vara utesluten från den stora meningen, som ju är vad "Filosofi" handlar om.
Hur kommer man på dikter? frågar ibland folk som inte skriver själva. För mig är det olika. Ibland formas en dikt kring ett ensamt uppdykande fragment, som drar till sig associationer, gradvis expanderar och utvidgas. Men ofta får jag en central idé som jag långsamt gör tydlig. Så var det med "Filosofi". Den har såvitt jag kan se två källor, en allmän, en specifik. Jag har alltid haft en, för mig själv ofta betungande, vilja att veta allt. Det är förstås vanvett, men utan tvekan ett allmänbildande sådant. Men det händer att jag kan hoppa ur detta frenetiska sökande, skaklar och fråga: varför måste vi alls söka? Varför är vi gjorda blinda? Skulle vi förlamas av att se? Denna fråga är diktens ena källa. Men den förstärktes av en sak jag läst hos filosofen Martin Buber. Han berättar i Jag och Du om en judisk myt, som säger att barnet i moderlivet har all kunskap men glömmer den i födelseögonblicket. Den gav mig ytterligare inspiration att utforska uppslaget: tänk om kunskapen är det självklara, och okunskapen det som vi egentligen måste förundras över?
Att ha en idé och sedan förverkliga den i en dikt är en långsam process för mig. Jag får en rad associationer, och många av dem visar sig vara sidospår, distraherande element. Det gäller för mig att ha självförtroende nog att våga låta den lyriska tanken framträda naken. För mig är dikter fönster ut till den gåtfulla världen, och ett fönster skall vara klart. Jag är misstrogen mot poeter som skapar komplikationer på ytan. Som författare har man oerhörda möjligheter att sätta myror i huvudet på läsaren, och jag ser ingen kreativ utmaning i det. Den franske författaren Albert Camus sade en gång: "De som skriver klart har läsare; de som skriver dunkelt har kommentatorer." Tar man honom på orden har han förstås fel, och som essäist lockas jag oerhört av att frilägga en texts innebörder och konsekvenser. Men i en friare bemärkelse ansluter jag mig till hans tanke, att verk skall kunna stå på egna ben. Det finns en mängd poesi idag som verkar vara skräddarsydd för de akademiska uttolkarna, som i sin tur naturligtvis prisar den konst som motiverar deras existens. För att omtolka H C Andersens saga — i min version vågar barnet säga: Han är ju inte naken, utan döljer sin skröpliga lekamen med en brokig dräkt.
Kanske kan man säga att jag är en filosofisk poet. Jag är intresserad av filosofins frågor, men oftast rätt likgiltig inför dess svar.
Frågorna öppnar, men svaren sluter till igen. Jag vill göra de abstrakta frågorna sinnligt gripbara. För att dikten skall bli det fönster jag talar om försöker jag teckna ett rum, en scen, göra det hela åskådligt. Ofta arbetar jag med en novellistisk teknik; jag berättar en sorts historia, som gör att man som läsare placeras i tid och rum. Sedan finns det stora möjligheter att gå in och ut ur "berättelsen", låta handlingen försvinna ur bilden och i stället skriva anteckningar i en marginal. Den frånvarande eller närvarande rörelsen i berättelsen laddar de enskilda orden på ett speciellt sätt. Scenen i "Filosofi" är vardaglig och nattlig. Den är mycket välbekant för mig. Jag arbetar ofta på nätterna, i stillheten och tystnaden. Många saker blir så tydliga då, många vardagliga ting får tillbaka sin ursprungliga gåtfullhet. Drömkaravanen drar fram strax under medvetandets yta, bildar mönster som det pulserande ådernätet på ett spädbarns huvud.
Ur En dikt av …, en Antologi av Göran Skogsberg, En bok för alla, 1992. Den finns på alla bibliotek att låna.

Unless otherwise stated, the content of this page is licensed under Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 License