Bengalisk Poesi

Fyrtiotalister som medverkar:
Rafiq Azad (f. 1943)
Mahadev Saha (f. 1944)
Nirmalendu Goon (f. 1945)
Ruby Rahman (f. 1946)
Habibullah Sirajee (f. 1948)
Quazi Rosy (f. 1949)
Femtiotalister som medverkar:
Daud Haider (f. 1952)
Shamim Azad (f. 1952)
Dilara Hafiz (f. 1955)
Muhammad Samad (f. 1956)
Nasima Sultana (1957-1997)
Sextiotalister som medverkar:
Taslima Nasrin (f. 1962)
Tarik Sujat (f. 1965)
Baitullah Quaderee (f. 1968)
Sjuttiotalister som medverkar:
Aditi Falguni (f. 1974)
Anisur Rahman (f. 1978)
Åttiotalister som medverkar:
Mrittika Goon (f. 1982)
FÖRORD

Översättning: Joar Tiberg och Gunnar Svensson Grafisk form: Anders Wikström Omslagsfoto och teckningar i inlagan: Gunnar Svensson Tryck: Bulls Graphics, Halmstad 2010
isbn 978-91-86307-50-9
Bokförlaget Tranan Wollmar Yxkullsgatan 5B 118 50 Stockholm
un.nanart|ofni#un.nanart|ofni • www.tranan.nu

mongolisk litteratur har, liksom annan litteratur i centrala Asien, haft svårt att nå västerländska läsare. Det beror på att läsare i väst inte känner till den, därför att mycket litet är översatt, därför att man inte känner till den …
När Simon Wickham Smith och Tsog Shagdarsiiren utgav antologin »A very big white elephant« (2007), med bidrag av sju yngre, samtida mongoliska diktare var det ett pionjärarbete. Nu kunde folk utanför Mongoliet ta till sig landets samtida poesi. Boken utgavs i Ulan-Bator, på ett litet alternativförlag, och finns inte att tillgå på den internationella bokmarknaden. I denna volym lutar vi oss mot Wickham Smiths och Shagdarsiirens urval. Gunnar har visserligen flera gånger rest i Mongoliet och umgåtts i den litterära miljön i och kring Ulan Bator, men vi behärskar inte själva språket, varför vi alltså får lita till den engelskspråkiga versionen. Vi har också under arbetet stått i kontakt med Wickham Smith, som beskrivit grunderna i mongoliskans uppbyggnad och rättat ut en del frågetecken åt oss. Dessvärre fick vi inte tillfälle att samarbeta med Tsog Shagdarsuren då han avled strax innan antologin utkom i Mongoliet.

Den mongoliska litteraturhistorien är av uråldrigt datum. Det finns skriftliga källor från 1200-talet, men den muntliga berättarkonsten har haft en ännu större betydelse än den skriftliga. Under 1500-, 1600- och 1700-talet översattes mängder av religiös litteratur till mongoliska från både tibetanska och sanskrit. Mycket av den tidiga mongoliska, religiösa litteraturen har kommit att få tysk språkdräkt, tack vare Isaakjacob Schmidts (1779-1847) arbete. Schmidt var holländare, men hamnade som missionär i Mongoliet, lärde sig både mongoliska och tibetanska, intresserade sig för den andliga kulturen.

Till samtiden: Ett viktigt faktum för att förstå mongolisk litteratur av idag är att den levt relativt isolerad. Inflytandet utifrån har varit förhållandevis begränsat. 1964 kom visserligen en översättningsvolym av japansk Haiku, signerad B. Yavuukhulan. Det var första gången mongoler kunnat ta del av denna typ av dikter på sitt modersmål, och under en tid var yngre mongolisk poesi starkt präglad av haikuformen. Frånsett detta har nyare mongolisk poesi alltså i liten grad påverkats utifrån. Här syns till exempel väldigt lite av influenser från den experimentella poesi som gick fram och tillbaka över Atlanten under nittonhundratalet. Inga spår av utbytesoperationer av ord, inga rörelser som Oulipo eller L-A-N-G-U-A-G-E-poesi, ingen fragmentisering, ingen slumppoesi. Tiimenölziigiin Erde- netsogt (f. 1969), och Davaadorjiin Enkhboldbaatar (f. 1974), båda representerade i föreliggande volym, arbetar visserligen med formsprängande poesi, och det finns ett par prov på dekonstruktion i den senares dikt. Men sammantaget är det den inhemska traditionen och kontinuiteten som syns tydligast.

Ett av problemen med att översätta mongoliska är att språket placerar två ord (speciellt verb) tillsammans på ett sätt som gör att de ger kraft åt varandra och skapar betoningar och nyanser som skiljer sig från vad orden betyder vart för sig. Detta är mycket säreget för det mongoliska språket. Det är svårt, eller snarare omöjligt, att försöka återge, eller snarare uppfinna, en sådan språklig form på indoeuropeiska språk. Orden har därför särskrivits och översättningen har utgått härifrån.

Mongolisk poesi arbetar också traditionellt med att inleda varje rad med samma bokstav. Wickham Smith och Shagdarsuren Tsog, och följaktligen också vi, har valt att inte försöka återge detta i våra respektive tolkningar eftersom det skulle förvränga dikternas uttryck.

Med dessa ord överlämnar vi antologin åt sina läsare. Förhållandevis många har gjort ett uppehåll i Mongoliet på väg med den transsibiriska järnvägen, som passerar ge-
nom landet. Det är vår förhoppning att denna bok ska kunna få flera att öppna ögonen också för landets litteratur, och kanske en dag stiga ut under dess väldiga himmel som inte tar slut förrän den långt borta i det ännu okända möter den mongoliska stäppen.
Eller för att citera en av poeterna, Rentsendorjiin Enh- tuya Emujin, hon skriver:
Bakom den snövita stäppen Stiger den snövita månen,
En vit häst sätter full far t bort Nu är det dags
Att fånga de flyende ögonblickens läten
Från fjärran, där vare sig färger eller ljus eller skugga bor.
JOAR TIBERG, GUNNAR SVENSSON Västertorp, Ransby, maj 2010

Unless otherwise stated, the content of this page is licensed under Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 License