Achmatova Fangade Folkets Sorg

Achmatova fångade folkets sorg
Publicerad: 8 augusti 2006, 05.30. Senast ändrad: 11 oktober 2007, 06.32
Anna Achmatova drog sig inte för att protestera mot Stalinväldets övergrepp. Som poet kunde hon sätta ord som ingen annan på lidandet och ilskan. Hon skrev om sig själv, familjen, diktarkollegorna och till slut om hela det ryska folket.
En person har med hett känslomässigt djup tolkat det ryska folkets sorg och bitterhet under Stalinväldet och lidelsefullt protesterat mot fängslandena och förvisningarna, mot tortyren och dödsdomarna: det var Anna Achmatova, poeten.
Och skulle väl något annat medium än poesin ha lyckats fånga den förtvivlan som en kvinna med konstnärens öga och hjärta upplevde när hennes man och son var på väg till Sibirien och döden?
Det är obegripligt att en människa som Achmatova kunde bli 77 år (och hedersdoktor i Oxford!), efter att ha utstått frost, svält och undernäring, ställt upp i månghundrahövdade kvinnoköer för att få lämna paket till fångarna, härjats av ångest och desperation inför vänners öden och lyssnat till rapporter om dödsdomar över man och son.
Som få andra gav Achmatova i sin poesi en rak, intensiv tolkning av allt hon hade gått igenom. "Inför denna smärta hukar bergen / och den stora floden stannar upp. / Men av stål är riglarna och låsen, / bakom den finns "Fångenskapens hålor", / ensamhet och sorgsenhet till döds.
" Och hon berättar också om konkreta, besättande upplevelser, "nyckelknippors avskyvärda skrammel / och soldaters tunga stöveltramp."
Om Achmatova finns nu två nya utmärkta böcker på engelska, Anna of All the Russias av Elaine Feinstein (Weidenfeld & Nicolson, 352 s) och The Word That Causes Death"s Defeat av Nancy Anderson: (Yale University Press, 352 s).
Att läsa dessa skildringar, och ta hjälp av Hans Björkegrens svenska diktöversättningar bredvid de engelska, är en stor mänsklig och litterär upplevelse.
Anna Achmatova föddes vid Svarta havet, nära storstaden Odessa, år 1889. Hennes far var en marinofficer, som opponerade häftigt mot den 17-åriga dotterns beslut att bli poet: han tyckte hon saknade ett yttre utseende för att axla detta ädla yrke.
Achmatova blev rasande, avsade sig sitt familjenamn och valde i stället sin mormors flicknamn: det var ett tidigt styrkebevis, och hon skulle genom åren hävda både sitt namn och sin personlighet.
Achmatova såg omkring sig alla stalinismens förföljelser, alla domar för revolutionär aktivitet, som ofta innebar totalt orättvisa anklagelser: så har en memoarförfattare berättat om en bondkvinna hon träffade som var dömd till fångläger på grund av "traktorism" och inte visste vad vare sig det ordet eller "Trotskyism" kunde betyda!
Hon gifte sig tidigt, men 1929 blev hennes man Nikolai Gumilyov dömd till döden, anklagad för landsförräderi, och avrättad. Släktingar och vänner såg hon bortföras till fånglägren.
Under 30-talet blev hennes son Lev tre gånger gripen av den hemliga polisen och misshandlad. Men 1938 gjorde Achmatova det otroliga och heroiska försöket att med ett personligt brev till Stalin få honom fri tillsammans med hennes andre make. Rakt på sak och med blödande hjärta skrev hon ner hans förnamn:
"Bäste Josef Vissiaronovitj!" och fortsatte: "Eftersom jag känner er engagerade hållning till kulturens krafter i vårt samhälle, och särskilt författarna, vågar jag vända mig till er med detta brev." (Hon svär att hennes familj aldrig varit invecklad i antirevolutionära intriger, och hon fortsätter:)
"I Leningrad lever jag i ensamhet, och jag är ofta sjuk långa tider. Arresteringen av två människor som står mig nära ger mig ett slag som jag inte kommer att kunna hämta mig från. Jag ber er, Josef Vissiarionovitj, låta min man och min son komma tillbaka till mig och är säker på att ni inte kommer att ångra er. "
Och se, tyrannen böjde sig faktiskt och frigav dem båda. Men när Achmatova stod där i det ögonblick då sonen fördes bort, då hon trodde att de förde honom till hans grav, så blev det inte bara dem båda som hon upplevde.
En bakgrund till honom var alla de politiska opponenterna under 1800-talet, och dessutom hela den religiösa och kulturella traditionen i hennes land, som mer än någon annan nation sett upp till sin heliga karaktär med en symbol som "Moder Ryssland".
Det var en månghundraårig tradition, inom kyrka, konst, arkitektur, musik, litteratur, och när Hitlers Tyskland angrep Sovjet på försommaren 1941, var Achmatova redo att tolka sitt folks indignation och skrev dikter av typen beredskapspoesi.
Både Anderson och Feinstein går rakt och sakligt in på sitt ämne. Anderson ger först en biografi i mindre format, på bara 140 sidor (skall det alltid vara nödvändigt att biografier skall vara på 700 sidor?) men presterar samtidigt diktöversättningar och en kommentar till alla de politiska och litteraturhistoriska inslagen i dikterna, med anspelningar och bilder som ger ett historiskt perspektiv.
Achmatova upplevde djupt den aktiva politiska tendensen inom 1800-talets litteratur, som var ett förebud om 1900-talets diktning mot makten. Så kunde Dostojevskij, "som reste sig som ett andeväsen över kaos-begynnelsen", prägla det etiskt innebördsrika ordet att var och en är ansvarig inför alla och för allt.
Före Dostojevskij hade Pusjkin blivit en talesman för samhället och dess krav på revolt mot maktens konventioner, vid tiden för det så kallade decembristupproret 1830. Pusjkin fick ett tragiskt slut när han stupade i en duell med en rival 1837.
Men hans fall följdes av en dikt av den unge poeten Lermontov, "En poets död", där han riktade ett intensivt angrepp mot de bakdantare som hade förgiftat Pusjkins sista år.
Lermontovs dikt blev inte tryckt, men ändå kom hela Ryssland att känna till den, och Pusjkin kom att betraktas som en nationell martyr. Hans livsöde grep Achmatova starkt, och hon sysslade hela sitt liv med att skriva hans biografi, som tyvärr aldrig blev färdig.
Feinsteins levnadsskildring är dubbelt så lång som Andersons och följer hela Achmatovas liv och diktning livfullt och närgånget, och hon går grundligare in på ungdomsdikterna och de kärleksdikter som kom till genom åren.
Hon visar dessutom, som inte Anderson, hur pass vansklig och lättstött Achmatova kunde vara, hur hon råkade i gräl med sina väninnor, och hur hon kände rivalitet med poeten Marina Tsvetajeva, som kom att ta sitt liv. Hon fick motta ständiga förebråelser från sonen Lev för att hon inte tillräckligt engagerade sig i hans fängelseliv.
Feinstein berättar också om Achmatovas kärleksliv, hennes båda makar och hennes älskare. Bland dem var Boris Anrep, en ståtlig officer, som i fredstidens idyll körde henne i släde i snöväder och som vid revolutionsutbrottet smög sig över Nevaflodens sviktande is för att träffa henne.
Hennes tidiga äktenskap med Gumiljov var märkligt: han gjorde flera självmordsförsök för att vinna henne, medan hon oavbrutet sade nej och till slut gifte sig med honom fast hon inte älskade honom.
Att det fanns täta kärleksförbindelser i konstnärskretsar i storstäderna förvånar knappast, men Feinstein redovisar att samlevnadsformen ménage à trois tycks ha tolererats mera än på andra håll. Och diktarinnans kritiker utpekade henne som en sköka brinnande av passion och nunna på väg att söka Guds förlåtelse.
Såväl Anderson som Feinstein följer Achmatova i hennes rika nätverk inom Sovjetväldet, i hennes vänskaper och berikande möten med alla de litterära gestalterna i deras tragiska öden: gestalter som i dag, döda eller levande, för oss fått en mytisk karaktär inom världslitteraturen: Blok, Pilnjak, Zamjatin, Majakovskij, Mandelstam, Pasternak, Tsvetajeva, Solzjenitsyn, Brodsky.
För Achmatova var Aleksandr Blok som en dyrkad fader, den andliga och tragiska stämman i hela perioden. Blok skrev en revolutionsinspirerad dikt 1918, där Jesus görs till ledare för tolv flammande rödgardister. Han led av stor klenhet och dog snart efteråt.
Och hur måste alla vänners och kollegers öden ha drabbat diktarinnan! Där var till exempel Boris Pilnjak, som kom med bil som hennes galante chaufför och vars roman "Floderna flyter mot Kaspiska havet" lästes hos oss på 30-talet.
Pilnjak tog offentligt avstånd från sina påstådda sympatier för det kapitalistiska samhället. Det hjälpte inte, han fängslades, angiven för landsförräderi, och arkebuserades efter en rättegång som tog 15 minuter, år 1938.
Hans närmaste vän var Zamjatin, som skrev den Sovjetkritiska romanen "Vi": Zamjatin vägrade i motsats till Pilnjak att inför rätta ta tillbaka vad han sagt men lyckades 1929 erhålla tillstånd att lämna landet.
Men hans matpaket nådde fram till Achmatova från exilen. Djupt sorgligt var Majakovskijs öde. Tidigt ansluten till revolutionen och författare till den sensationella diktsamlingen "Ett moln i byxor" har han betraktats som en polär motsats till Achmatova, medan han i Andersons ögon närmast var ett ryskt motstycke till ungdomar i 50-talets beatgrupper.
Men med sin kritik av opportunismen och självtillräckligheten hos den kommunistiska ledningen råkade han i svårigheter som drev honom till självmord. Det var år 1929.
Mandelstam var ett av de största namnen i den ryska litteraturen vid denna tid. Han påpekade under repressionen att det var för att poesin var så högt värderad i Sovjet som den också gällde liv.
Stalin hade i grunden ett ambivalent förhållande till dikten och var rädd för genier. Mandelstam skrev en hemlig niddikt mot diktatorn där hans fingrar kallades feta som maskar och orden från hans läppar föll som blyvikter:
"Kackerlackspolisongerna plirar / och hans kragstövlar glimmar." Det existerade alltså indirekta utmaningar mot tyrannen inte bara i Achmatovas brev.
En annan poet som inte fruktade Stalin som människa var Pasternak, han som tilldelades Nobelpriset 1958 för den fina romanen "Doktor Zjivago" 1935 men inte erhöll tillåtelse att hämta det i Stockholm.
I samband med Achmatovas brev hade han i ett telefonsamtal begärt att få tala med diktatorn om liv och död, men bara fått en nedlagd hörlur till svar.
Solzjenitsyn, aktiv ännu i dag, mötte Achmatova på senare år. Det var en epiker som mötte en lyriker, två så olika naturer, men de läste i ömsesidig respekt för varandra vad de hade skrivit.
Joseph Brodsky, slutligen, den tredje ryske Nobelpristagaren (Sjolochov var den andre) tillhörde en ung grupp av lärjungar till diktarinnan. Han hade anklagats för "litterär parasitism", vad nu det kunde betyda, men han fick en relativt kort fängelsevistelse och stod sorgsen hos Achmatova på hennes begravning 1966.

Unless otherwise stated, the content of this page is licensed under Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 License